Ett sorgens brev jag skriver med hans av Älder trött. Min kÀra Àndat fÀrden och Äter hemÄt vÀnt. Hon var en rosig blomma uti den gröna vÄr, Men tÄrar henne följt alltsen vi for. Jag minns den frukt hon gav mig frÄn er apel utanför; Ett frö hon bar med sig hemifrÄn. Det vÄrdtrÀd som hon vaktat nu vÀxt och burit frukt. Den skörden blev min sorg och hennes slut.
Svar och blek; en viskning: Ăr jag kommen hem igen? SĂ„ gĂ„r hon bort min Ă€lskling och reser Ă„ter hem Ett leende av lycka: Jag Ă€r hemmavid igen. SĂ„ far hon bort min Ă€lskling och fĂ„r ro.
Ăver havet gick vĂ„r resa; hĂ€r i vĂ€ster fanns vĂ„rt mĂ„l. Jag kunde inte ana hennes lidande och kval. Jag trodde allt blir bĂ€ttre, tiden lĂ€ker alla sĂ„r. SĂ€kert stĂ„r hon leende en dag. Jag sett hon stĂ„tt vid stranden med blick i fjĂ€rran fĂ€st. Hur tĂ„rar utan lĂ€ngtan stal all kraft ut hennes bröst. Men ej hjĂ€rtat hastigt brister nĂ€r sĂ„ saknad sakta tĂ€r, Ett hjĂ€rta blöder sakta, tynar bort.